Livet går vidare...
Känner att jag har ett riktigt mastodont-inlägg på gång här. Har ju vart ganska dålig på att blogga det sista, men nu är jag ledig i två dagar så nu kan jag ta igen det =)
Dagen på jobbet igår var segare än segast! Det är också så att jag blir en vandrande sorg när jag är rastlös. Jag MÅSTE ha nåt att göra annars blir jag knäpp! Jag förpestar allas tillvaro när jag är understimulerad. Haha! Jag sprider tråkig stämning på flera kilometers avstånd när jag är sån. Idag fick jag först i uppgift att tillverka en fin och pedagogisk informationsvägg till vår avdelning. Jag fick måla, klippa, klistra och beställa hem vilket material jag ville, bara väggen blev fin! Detta var ju en ypperlig uppgift för nu har jag ju att göra i flera veckor! =D på kvällen fick jag (tack vare att min kära vän AK va hemma med sjukt barn) ta över hennes roliga (eller INTE) jobb! Jag fick plocka korgar, öppna larmboxar, fördela kunder och stå och tjöta skit. Jag har förstått nu att det finns mycket utrymme till sånt på er avdelning, haha ;)
___________________________________________________________________________________
För övrigt så har jag börjat läsa en bok. Evigheter sen jag läste en "vanlig" bok utöver kurslitteratur. Det är Jenna Jamesons självbiografi "att älska som en porrstjärna" jag har gett mig på. En TJOCK pocket på 600 sidor. Dock är där ganska mycket bilder i den. Men gud vilken bra bok! Svår att lägga ifrån sig kan jag lova. Man får reda på mycket skit i den boken, och den kvinnan skräder inga ord. Du får veta ALLT in i minsta detalj! Den kan jag rekommendera i alla fall!
_____________________________________________________________________________________________
Till sist så kan jag skriva att min mormor igår bestämde sig för att avbryta alla behandlingar emot hennes cancer. Hon har lymfkörtelcancer och leukemi, och vid 70 års ålder så är överlevnadsprocenten ganska dålig. Hon är livrädd för att lida, vilket jag förstår. Så därför så avbryter hon alla cellgiftsbehandlingar, går över på morfin och bromsmediciner från och med nu. Detta innebär att hon kommer att dö. Vi vet inte när, och som det kontrollfreak jag är så är detta såklart fruktansvärt! Jag har fortfarande inte fällt många tårar. Jag vill finnas där för min morfar som förlorar sin partner sedan 52 år. Jag vill finnas där för min mamma som ska förlora en av sina föräldrar. Helt sjukt. Livet är så jävla kort. Jag tänker inte säga att det är orättvist för jag har förstått att döden kommer helt utan logik....men att vi lever utan att betänka hur värdefull varje dag är e skrämmande. Att ta vara på varje andetag vi får är viktigt, för dom är begränsade... mormors ranson är tydligen slut snart.
//L
