skrattochgrat

Detta inlägget kommer bli konstigt. Jag vet vad jag vill skriva, men har ingen aning om hur jag ska formulera mig.

Som vanligt så funderar jag en hel del över mitt liv. Det finns saker jag trivs mindre bra med. Sen finns det annat som jag trivs sjukt bra med! Frågan är bara vem som egentligen bestämt att man borde göra nåt åt sakerna man trivs mindre bra med. Måste man det för att få livet att fungera? Jag har det senaste funderat på vem det är som bestämt att man bör leva sitt liv efter konstens alla regler. Varför ska man handla moraliskt, vara en "trevlig tjej", en trogen partner och en hederlig medborgare? Moral är ingen lag. Moral är en alllmän uppfattning om vad som är okej. Har egentligen ingen speciell tanke bakom det jag skriver nu, men enligt en moralteoretiker så finns det något som heter utilitarism, vilket innebär att man skall sträva efter största möjliga lycka för flest antal människor. Oavsett vilka medel man använder sig av.

-ser jag då till största möjliga lycka för flest antal människor så skulle jag fortsätta mitt liv som jag gör nu samtidigt som jag strävar efter att göra mig själv lycklig varje dag. Detta skulle dock innebära att jag tvingas bryta emot ett antal moraliska regler, men eftersom detta i sin tur helgar ändamålen så spelar det väl ingen roll? Eller!? Är det okej att isåfall ljuga för sin mamma? Vara otrogen mot sin partner? Sjukanmäla sig från jobbet när man är frisk? Dumpa en vän för att man inte orkar med hennes/hans problem? Kontroversiella frågor som egentligen ingen vill befatta sig med.  

Hela livet präglas vi av allt vi "bör" göra. Vi bör vara trevliga, artiga, duktiga i skolan, skaffa oss en utbildning, få ett bra jobb, tjäna mycket pengar, skaffa oss en partner, köpa en fin bostad, föröka oss med partner, uppfostra odågorna till trevliga artiga barn som i sin tur skall sträva efter allt som deras perfekta föräldrar uppnått. Efter detta är gjort skall vi fortsätta med våra perfekta arbeten tills dess vi går i pension och dör.

Under åren har jag mer och mer kännt att jag inte passar in i denna ram för vad som "bör" göras. Jag vill inte. Jag vill inte vara den som det förväntas. Jag vill leva på känsla. Å en viss del på förnuft. Men mest på känsla. Men helt plötsligt så slås jag av tanken som jag uppfostrats med: "Det är FEL!" Du ska vilja vara vanlig!
 
Varför vill du inte ha barn?
Varför vill du inte vara en typisk tjej?
Varför vill du inte "bete dig som folk" ute ibland människor?
Varför måste du säga vad du tänker, det är ju bara att ljuga?!
Varför vill du inte jobba 7-16 på vardagar?
Varför kan du inte vara trevlig mot människor?

Det finns två potentiella svar: Antingen så är jag inte tillfreds med livet och hittar därför på undanflykter till allt jag "borde" göra. ELLER så är det helt enkelt inte meant to be. Det vanliga alltså...Ja fy fan! Detta liv är inte meningen att vara enkelt. Det är meningen att vi skall grubbla, fundera och älta. Inte förrän senare får man reda på om man fattat bra beslut. Det märker vi....

//L