skrattochgrat

Idag e det söndag å jag har nyss vaknat ifrån dvalan å hällt i mig lite kaffe. Igår så hade jag och världens bästa M en heldag, först så va vi och shoppade å sen så bjöd hon mig på middag innan vi gick ut och gjorde stan som de två idioter vi är, hahaha! Helt sjukt att man kan ha så kul?! Jag å M älskar även att gräva ner oss i tunga samtalsämnen som vi betar av under kvällens gång. Å jag kan lova att ju mer vin som slinker ner desto intressantare blir samtalen. Skulle verkligen vilja ha spelat in våran kväll igår innan vi gick ut. Några av de ämnen vi hann med under kvällens gång var:

"Genus"
"Klass"
"Etnicitet"
"Jakten på den rätte" och
"Är det fel på mig eller på alla andra?"

Dom två sistnämna ämnena är ju helt klart dom bästa och mest intressanta. Jakten på Mr.Right eller Miss Right, är inte det något som var och varannan människa måste ha funderat på? En läxa  man lärt sig under sina år i livet är ju att gräset inte alltid är grönare på andra sidan häcken, MEN är det då rätt att "nöja sig" med det man har för att det "funkar" och är tryggt? Lycksökare, som hela tiden söker kärlek och lycka slutar ju upp inte sällan ensama, å det tror jag (och M) beror på att man inte haft vett på att stanna upp och uppskatta det som faktiskt finns, och som kan ge dig "ett skäligt" liv. Kanske inte spänning, äventyr och passion varje dag, men det ger dig kärlek och trygghet. Sen kan man ju älta på i alla evighet på hur man "bör" leva då för att stå ut och faktiskt få livet att funka utan äventyr, spänning och passion, å det måste ju vara upp till varje människa att få bestämma det? Jag är inget fan utav ordet "bör" för det säger mig inget mer än vad jag själv är beredd att offra eller inte offra för att få just mitt liv att funka.

Sen sista ämnet är ju helt fantastiskt kul! Jag är ju specialist på att hitta fel på andra människor. Dom lever nästan aldrig upp till min kriterier för hur en "bra" människa måste vara. Utan att överdriva kan jag påstå att det finns max 3 personer i min omgivning som jag klassar som normala, eller rättare sagt på min våglängd, för vem fan är normal? Då började vi prata om detta igår: är det då fel på alla andra eller är det snarare fel på mig?!! Svaret är ju egentligen självklart, för visst är det fel på mig. OM man ska lösa denna gåtan "by the book". Nu väljer ju jag inte att göra det. Jag vill inte följa med på elitsamhällets ytliga jakt på lycka och framgång, utan jag vill vara JAG om omge mig med människor som skänker MIG lycka. Den lyckan består mycket hellre av intressanta samtal och en säkerhet på vem jag faktiskt sitter och pratar med än att ha 150 ytliga kontakter som faktiskt skiter i vem jag är och vilket bagage jag bär på. Å jag har kommit dit att jag är inte intresserad av ytliga kontakter och flyktiga samtal med människor som ändå inte förstår vad jag säger. Jag behöver inte ha 40 vänner, för jag nöjer mig med dom jag har. Jag hade nöjt mig med 1 vän om det hade varit den enda som stod ut med mig. Då efter den här otroligt långa diskussionen så kom jag och min kompis M fram till att man ska låta sina vänner förtjäna platsen i sitt liv, likväl som jag har förtjänat platsen i mina vänners liv. Jag måste faktiskt göra något för att finnas och gynna de i min omgivning, att bara vara duger inte om du vill ha en genuin relation och en plats inte bara i en annan människas liv utan i dens hjärta. Summan av kardemumman är: Det är inte fel på dig, det är fel på alla andra.

Bra va?!! Fattar ni hur mycket smart som kommer ifrån Fanta å Rosé?! Löve it. Nu ska jag städa.

//L