Det är nog inte meningen att livet skall vara enkelt....
Jag har ett moment just nu, ett moment som går ut på att jag tror jag har förstått en stor gåta. Det är meningen att vi människor skall prövas varje jäkla dag, vi skall lyckas balansera lycka och olycka, tur och otur, glädje och sorg. En balans vi skall lyckas upprätthålla utan att bli fullständigt dumma i huvudet!
Samtidigt som jag åker på semestrar, står på Harrys dansgolv, är i färd med att köpa den första bostaden i mitt liv, älskar min familj och mina vänner så att det gör ont, så skall jag hantera faktumet att delar av min familj håller på att försvinna bort....
Igår, när jag med sprutande tårar satt i den kalla sjukhussalen och höll morfars hand, strök hans kind och bönföll honom att komma tillbaks till oss så slog tanken mig: " För 24 timmar sen så stod jag på ett dansgolv, skrattade så jag fick ont i magen och i morgon är det dags att skriva på kontraktet på huset" Är detta okej? Å hur fan hanterar man det på bästa sätt? Mina tankar bytte av varandra i samma takt som respiratorn till morfars andningshjälp suckade....in och ut, in och ut.... Denna gigantiska paradox sätter en människa på prov på ett helt annat sätt än vad jag tidigare upplevt.
Känslan av att trots allt uppleva glädje när en morfar inte vill andas själv, när en panikslagen mormor som inte vet hur hon skall överleva utan sin livskamrat sedan 52 år tillbaks, och när en mamma vars föräldrar är sköra och sjuka håller på att knäcka sig, - är faktisk helt absurd! Det känns fel, men på samma gång så rätt, för det är just den energin som gör att vi andra fortsätter att fungera, fortsätter andas när morfar inte vill. Ja fy fan, livet är inte rättvist.
