"Den du!"
Har precis varit och sagt hejdå till min älskade morfar. Timmar blandade av mest gråt men även en del skratt vid sidan av hans sjukhussäng. Minnena av morfar är bara goda, bara roliga. Hans förmögenhet att alltid se det positiva i livet, att alltid vara intresserad av människor i sin omgivning, att skämma bort mormor varje dag, att dra dom sämsta skämten på julafton, att välkomna alla i sitt hem och att alltid stödja oss barnbarn, det är vad vi kommer att minnas mest. Varje dag. Jag är tacksam att jag slapp se morfar sjuk. För två veckor sedan så såg jag honom gå ner för backen och vinka sådär glatt som han alltid gjorde. Lilla morfar. Påväg till torget, eller till boulen, eller till kompisarna i kören. Men din första golfrunda för året, den hann du aldrig med. Som du pratade om golfen....snart skulle snön vara borta och du skulle få svinga iväg årets första boll. Det blev inte så, inte i denna värld i alla fall.
Jag måste få tro att morfar vet hur mycket vi alla älskar honom, och när respiratorn stängs av i morgon så är det med stor övertygan jag vet att han kommer till en bättre dimension. Det är också med trygghet jag vet att han bara gått några steg i förväg...
//L
