Personlighetsstörningar...
hej igen...
Skall strax gå och lägga mig, men va tvungen att skriva ett inlägg till. Funderar mycket på detta med personlighet och hur olika individer reagerar på olika saker...det har ju blivit lite av en nisch för mig inom psykologin; just med individuella skillnader och då speciellt inom arbetslivet. Men överlag; fatta att man kan fundera ihjäl sig på varför en person reagerar och agerar som den gör! Jag har funderat mycket det sista på om människor i min närhet men även jag själv lider av någon slags borderline-personlighetsstörning...Borderline klassificeras ju dels av problem med att hantera känslor och känslomässiga reaktioner, men även problem på det rent mellanmänskliga stadiet i relation med andra människor. Grejen är att dessa relationer inte ens behöver vara speciellt komplexa för att uppväcka emotionella reaktioner hos en person med Borderline utan relativt enkla saker kan räcka.. (nu är jag ju ingen specialist inom området så ingen kritik tack!) Men i alla fall; jag har ju märkt på mig själv om inte annat; ena dagen kan jag känna att jag är hur nöjd som helst med livet trots vissa jobbiga omständigheter, medan jag nästa dag kan aslipa och tycka så synd om mig själv så att jag dör!! Typiskt det där svart/vita tänkandet som karakteriserar en person med BL-störning...Hmm, jag är nog helt enkelt störd!! Nä, men seriöst så många i min närhet är exakt likadana! Jag funderar på om det är samhällets normer/regler/krav som skapar en stress hos oss människor som inte tillåter oss att vara de vi egentligen är! Och vilka är vi EGENTLIGEN?! Kan vi ens veta det? Har man levt under stress, press och tio tusentals olika uppgifter som skall lösas, problem som skall undanröjas och samtidigt försöker upprätthålla en "putsad" fasad; kan vi verkligen komma ihåg vem vi ursprungligen var då? Tvingas vi in i något slags beteende som kan liknas vid det beteende en person med Borderline har? Och det är när "bägaren rinner över" som de emotionella reaktionerna tar över hand? Jag vill inte på något sätt skoja om, eller romantisera en diagnos, men jag kom bara att tänka på jämförelsen, för jag tycker fler och fler i min omgivning börjar uppvisa ett svart/vitt beteende: Antingen är allt kanon, allt flyter på, jobbet går fint, osv osv. -för att nästa dag bytas ut mot en missär utan dess like, med tårar, drastiska reaktioner och total avskärmning?! Hur länge skall man palla liksom? Eller hjälper dessa känslomössiga "breakdowns" oss att nästa dag köra på i 110? Tåls att fundera över...det gjorde jag en stund just, och nu skall jag sova!
Puss på er!
//L
Skall strax gå och lägga mig, men va tvungen att skriva ett inlägg till. Funderar mycket på detta med personlighet och hur olika individer reagerar på olika saker...det har ju blivit lite av en nisch för mig inom psykologin; just med individuella skillnader och då speciellt inom arbetslivet. Men överlag; fatta att man kan fundera ihjäl sig på varför en person reagerar och agerar som den gör! Jag har funderat mycket det sista på om människor i min närhet men även jag själv lider av någon slags borderline-personlighetsstörning...Borderline klassificeras ju dels av problem med att hantera känslor och känslomässiga reaktioner, men även problem på det rent mellanmänskliga stadiet i relation med andra människor. Grejen är att dessa relationer inte ens behöver vara speciellt komplexa för att uppväcka emotionella reaktioner hos en person med Borderline utan relativt enkla saker kan räcka.. (nu är jag ju ingen specialist inom området så ingen kritik tack!) Men i alla fall; jag har ju märkt på mig själv om inte annat; ena dagen kan jag känna att jag är hur nöjd som helst med livet trots vissa jobbiga omständigheter, medan jag nästa dag kan aslipa och tycka så synd om mig själv så att jag dör!! Typiskt det där svart/vita tänkandet som karakteriserar en person med BL-störning...Hmm, jag är nog helt enkelt störd!! Nä, men seriöst så många i min närhet är exakt likadana! Jag funderar på om det är samhällets normer/regler/krav som skapar en stress hos oss människor som inte tillåter oss att vara de vi egentligen är! Och vilka är vi EGENTLIGEN?! Kan vi ens veta det? Har man levt under stress, press och tio tusentals olika uppgifter som skall lösas, problem som skall undanröjas och samtidigt försöker upprätthålla en "putsad" fasad; kan vi verkligen komma ihåg vem vi ursprungligen var då? Tvingas vi in i något slags beteende som kan liknas vid det beteende en person med Borderline har? Och det är när "bägaren rinner över" som de emotionella reaktionerna tar över hand? Jag vill inte på något sätt skoja om, eller romantisera en diagnos, men jag kom bara att tänka på jämförelsen, för jag tycker fler och fler i min omgivning börjar uppvisa ett svart/vitt beteende: Antingen är allt kanon, allt flyter på, jobbet går fint, osv osv. -för att nästa dag bytas ut mot en missär utan dess like, med tårar, drastiska reaktioner och total avskärmning?! Hur länge skall man palla liksom? Eller hjälper dessa känslomössiga "breakdowns" oss att nästa dag köra på i 110? Tåls att fundera över...det gjorde jag en stund just, och nu skall jag sova!
Puss på er!
//L
Kommentarer
Trackback
