skrattochgrat

Ett decennium känns i tanken inte som speciellt lång tid. När jag däremot börjar fundera tillbaks på det senaste decennieskifte jag fick uppleva, som tillika var ett millennieskifte, året 1999 och påminns om att jag var en dampig 16-åring med alldeles för höga tankar om mig själv. En 16-åring som drack rödvin med socker på nyårsafton, umgicks med tjejpolarna och lagade tacos som var den tidens festmåltid.  Helt plötsligt blir ett decennium till en hel evighet! –och hur i jössenamn ska man lyckas att sammanfatta ett decennium?

Att jag firade årsskiftet 1999-2000 på Tullbron i Falkenberg det kommer jag ihåg. Att jag precis brutit upp med en av mina ”livskärlekar” C, kommer jag också ihåg. Jag dränkte min hjärtesorg i än mer rödvin, lite rosé på tolvslaget och ett antal fyllehångel med killar jag inte ens kan minnas längre… Året efter 2002, så tar jag studenten. Men året 2001 är inte att förglömma. Det var då jag träffade E. Vi träffades under de mest dramatiska former, och det var väl knappast så 16-åringen skulle föreställa sig första mötet med kärleken i hennes liv. Men så blev det och så är det. 2001 var även året mina föräldrar tröttnade på mig, min taskiga attityd och satte mig i en egen lägenhet. Ett svik jag ännu inte kommit över, men behåller som ett av de viktigaste minnena i mitt hittills ganska korta liv, eftersom det troligen var det som fick mig att växa upp och bli den självständiga, starka kvinna som jag faktiskt är.

Den turbulenta tiden lugnade sig 2002 då jag och E flyttade ihop i min minilägenhet mamma och pappa placerat mig i. Jag tog studenten, fick körkort och blev sambo samma år. Det måste väl ändå vara tre enorma milstolpar i livet? Då var livet en enda lång fest och valen man gjorde betydde egentligen inte mer än att välja tröja på morgonen. Men nu inser man att alla val man gjort har format en.

Sen kommer det sorgliga. Åren 2002-2005 har jag inga direkta minnen från! Jag kommer ihåg mycket bråk, isolering och tråkeri. Det är ju inga minnen man gärna håller fast vid och i mina försök att förtränga tid så har även dom goda och lyckliga minnena försvunnit. För att antar att de fanns…

2006 kommer vi fram till nästa stora milstolpe i mitt liv. Året jag började plugga. Det var nog inte många som trott det om mig när jag stod där med studentmössan på snedden 2002. Att jag ens klarat gymnasiet var ett underverk. Jag var en jävulsk tonåring som inte gjorde mycket rätt. Men snärja mina lärare det kunde jag, och dum har jag nog aldrig direkt varit så det löste sig det också. Dock är Bosse och Fredrik två personer som förutom att vara mina gymnasielärare även räddat mig. De har burit mig genom en helvetisk tid i mitt liv och för det är jag dem evigt tacksam.

Jag började i alla fall plugga religion på distans 2006 och det blev som en uppenbarelse för mig! Jag var så inne i mina studier så jag ville inte göra något annat. Jag ville bara läsa, läsa och lära. Jag fick en otrolig kick av att erövra kunskap och dessutom få belöning för att jag gjorde något utav min kunskap. Det är väl kanske också därför jag aldrig kunnat sluta plugga. Det ena ledde till det andra och efter en del byte av ämnesval och yrkesval så blev jag till slut i januari 2009 färdig beteendevetare. Nu sitter jag här och är snart klar magister i psykologi. Hade jag sagt dessa orden till mig själv för 10 år sen hade jag garvat och frågat personen som hävdade detta trodde på tomten också. Men där ser man. Ingenting är omöjligt. Å det citatet får avsluta detta avsnitt.

Vad är mer värt att berätta om oo-talet. Självklart så tänker jag nämna mina vänner och min familj. Vissa är vänner har bestått, vissa har glidit iväg och vissa har kommit närmre. Dock är jag  evigt tacksam och ödmjuk inför att jag fått ha så många underbara människor i mitt liv. Vi sårar och vi jävlas med varann, men visst fan är ni det bästa jag har! Familjen är den bästa tänkbara. En underbar mamma och pappa som förutom att agera plågor under hela min uppväxt (och ibland fortfarande), stått vid min sida i vått och torrt. Stått ut med allt jävulskap jag ställt till med, lyssnat på mina skällsord och sopat upp alla krossade glas. Min bror får inte många ord här, men han vet lika väl som mig att han är det käraste jag har och att jag skulle offra allt och lite till för honom. Han har betytt mer under 00-talet än nånsin förr.

En annan sak som betytt väldigt mycket under mitt 00-tal är ju såklart musiken. Bruce Springsteen är en otroligt viktig inspiration för mig och jag tror aldrig jag kommer lägga hans skivor på hyllan. Never. För 10 år sen så diggade jag och polarna Westlife och tyckte de var det bästa och snyggaste någonsin, det har förändrats något och minnen jag aldrig skulle vilja vara utan är de 7 spelningar jag fått se med Bruce under 00-talet. Även de ensamma stunderna med ”Better days”, ”Thunder road” och ”Born to run” i högtalarna har varit enormt värdefulla. De starka åsikterna och visdomsorden som präglar Springsteens texter har gett mig styrka och trygghet i jobbiga stunder, likväl som glädje och energi i de bra.


00-talet har även inneburit en hel del underbara resor för min del. Inga direkt långväga, men inte mindre roliga för det. Albanien har besökts ett antal gånger under årens lopp och har väl burit med sig både bra och dåliga minnen. Även Prag-resor får prägla 00-talet, för jag borde väl ha gjort en 3-4 stycken detta årtionde? Mellan-Europa med tema "förintelsen" är ju även det en resa som jag nog aldrig tror att jag glömmer, en total känslomässig berochdalbana! Mina Stockholmsresor 2009, men även de Stockholmsresor vi gjorde under 2002 står sig fortfarande färska i minnet. Så kul vi har haft i den skitstaden! ;)

****Nu tar jag en paus för att fortsätta skriva senare***

Nu fortsätter jag en bit på min upplevelse av 00-talet. Med några glas rödvin innanför västen kanske detta kan bli riktigt bra läsning?! ;) Jag kom på att jag bara skrivit om mig själv hittills. Händelser som skett under 00-talet som påverkat mig speciellt är många. Speciellt två saker har etsat sig fast i mitt minne och det är 9/11 2001 och dubbelmordet i Linköping. Inte att förglömma att vi har ett mord på en utrikesminister och tsunamin under detta decennium, men de två förstnämnda är de som verkligen satt spår i mig. Jag kommer fortfarande ihåg det som igår när jag slår på TV:n hemma i förädrahemmet tidigt en morgon och jag ser ett av flygplanen flyga rakt in i WTC. Det var som en film som bara gick på repeat. Dubbelmordet i Linköping har fortfarande inte fått någon upplösning och en liten oskyldig pojke och en kvinna knivskars till döds. Michael Jacksons död är även den en händelse som lär få prägla minnet av 00-talet i lång tid.

Hmm, vad vill jag nu avsluta denna lilla text med? Det har hänt massor, och att det överhuvudtaget är möjligt att sammanfatta 10 år, dryga 3600 dagar med några ord gör det skrämmande påtagligt hur kort livet är….Typiskt mig att ledas in på ett pessimistiskt slut, men det är faktiskt inte så jag menar, jag menar bara att vi bör bli bättre på att minnas och hylla. Hylla varje lyckad dag som passerar och den morgondag som kommer. Vi vet aldrig nånsin vad i morgon kommer ge, men välkomna varje dag med öppna armar så är risken mindre att du blir besviken. Det kommer jag göra när jag möter 10-talet om en timma.

//L 2009-12-31 kl. 23.07